Jag hatar när någon blir utanför. Utanförskapet är det mest ångestladdade jag vet och finns det minsta tendens till att någon i min närhet skulle känna sig utanför måste jag desperat inkludera honom eller henne i sammanhanget på något vis.
Separatism är med andra ord inte en idé som tilltalar mig. Ändå är jag medlem i ett separatistiskt seriekollektiv.
Hur gick det till då? Hur kommer det sig att jag hamnade här till slut i alla fall, trots mitt obehag inför slutna sällskap? Min envisa antiseparatism. Jag kan inte säga något annat än att det har varit en inre kamp för mig.
Det svåraste har varit att jag tyckt så oerhört mycket om alla individer jag mött som är med i Dotterbolaget. Under två års tid har jag varit nära dem utan att vara med. Jag har till och med varit med utan att vara med. Blivit kramad och välkomnad av dem utan att vara med, och under dessa två år har jag samtidigt fört en inre kamp med hela min världsbild. Jag har tvingats se det som jag inte velat se tidigare. Maktstrukturer som sträcker sig hela vägen in i våra heteronormativa sovrum, rakt in i kärnfamiljehusets trygga vrår.
En för mig nyfunnen favoritkonstnärinna Mai Thu Perret har skrivit texten Chrystal frontier på temat separatism, en text hon arbetat på de senaste tio åren som handlar om ett utopisk kollektiv av kvinnor som lever isolerade någonstans i New Mexico för att där söka undfly kapitalismen och världens patriarkala struktur. I ett av hennes verk som var med på Konstbiennalen i Venedig år 2011 läste jag en replik från denna text som fick mig att tänka på Dotterbolaget.
Why did I leave?
Why did I come here?
Let me tell you a story
I left because I was tired of people like you
I think society is a hole
It makes me lie to my friends
Aren’t you so fucking tired of waiting?
I understand the word
secession
I know the meaning
of revolution
I was tired of being alone
Mai Thu sätter fingret på exakt varför jag är medlem i Dotterbolaget. Det är för att jag är trött på feminismen och Dotterbolaget. Jag vill inte att det ska finnas längre. Jag vill leva efter revolutionen, jag vill leva i frihet från den kapitalism och de maktstrukturer som sitter så förbannat djupt rotade i oss att jag blir trött. Trött på att vänta, trött på att lirka, trött på att överleva som slav i en sexistisk värld där allt handlar om varor och konsumtion.
Trött på att vara en vara. Trött på att vara en konsument.
Trött på att vara ensam.
Så därför står jag nu här efter två års flykt och knackar på dörren till DB-kollektivet, med min trötta uppsyn, lutad mot mitt gevär, smutsig i ansiktet efter alltför många skitiga vägar, med dammiga vindar som piskar testar av mitt risiga hår mot pannan. Jag knackar på den där väderbitna men ändock stabila dörren som så många bultat på före mig.
För jag vill inte att vi ska leva så här längre.
Och de öppnar den. Välkomnar med öppna armar.
Nu börjar vi. Nu börjar kriget, säger jag.
Det har pågått länge, svarar de och klappar mig på axeln,
det har pågått länge, Frida
men det är inte långt kvar nu.
